Därför är USA alltid ett bättre land att leva och bo i än Sverige

By 4 juni, 2012Blogg

Undrar hur många som kräks över den rubriken och som önskar mitt huvud på ett fat??? Faktum är att jag står för rubriken och tycker artikeln stämmer mycket väl överrens med verkligheten. I Sverige vill vi så gärna tro att vi har det så mycket bättre än vi egentligen har det och att USA minsann är ett riktigt skitland om man synar det i sömmarna. Det som de
flesta inte är medvetna om är att är att de flesta som inte har varit och bott i USA har en vänstervriden medias syn och uppfattning av landet. USA är helt enkelt ett fantastiskt land att leva i. Jag kan sätta hela min dags tradingvinst på att 95% av alla dom som snackar skit om USA aldrig har bott där. Dessutom kan jag sätta hela min månadsvinst på att minst 95% av alla som någon gång bott i USA älskar landet och gärna vill flytta tillbaks.

Undrar hur många som slutar läsa min blogg idag efter att ha läst ovan text?  😉

—————————————————-

Läsvärt från Amerikabrev.nu:

Vad är “The Swedish Dream”?

Någon sade: ”I USA finns fler fattiga och fler rika än i Sverige, det är skillnaden”, och så är det nog. USA är en salig blandning, här finns rika, fattiga, svarta, vita, trevliga och otrevliga, alla åker samma cablecar i San Francisco. Man åker förbi slott bredvid ruckel, dock ofta minst två bilar framför rucklet! Detta händer ofta så jag antar att den fattiga grannen inte bryr sig om vad den rike har eller äger. Jo, detta är något som man verkligen träffas av här; uppfattningen är att om någon blir rik så är det inte på bekostnad av att någon annan blir fattig. På något sätt så utgår varje person utifrån sina förutsättningar, möjligheter och visioner.

Det är en reflektion man som svensk i USA knappast kan undgå. Själv växte jag upp på Gotland. Jag har studerat vid Uppsala Universitet sedan 2001, har fil kand i matematik samt fil kand i astrofysik, och har ägnat denna hösttermin åt studier vid California State University tillsammans med min flickvän och en kompis.

De flesta känner till USA:s skinande framsida, få förnekar den. USA är världens rikaste land, de är ledande i forskning, i städerna finns fantastiska byggnader, i butikerna är sortimenten större än någon annan stans – och så vidare. Den historien kan berättas, men de flesta känner till den. Därför är det intressantare att tänka en tanke på den baksida som många också målar upp. Det talas om fattigdom i USA och att den är stor. Säkert finns överdrifter, men det finns absolut amerikaner som är fattiga. Mitt intryck från vardagen är dock att många även i den grupp som har det sämst ser annorlunda på situationen än i Sverige. Även de ser på ett sätt att allt är upp till dem själva, de skyller inte på någon annan.

Ofta träffar man uteliggare i San Francisco – precis som i Stockholm. Men det finns en skillnad mellan deras attityd till situationen jämfört med svenska uteliggare. De flyger inte på en och kräver pengar, men de frågar ”Can you spare change sir”, och om man ger honom några cent så får man tillbaka ”God bless you sir, thank you”. Andra polerar skor åt affärsmän, öppnar dörrar eller hjälper med vägbeskrivning, de är helt enkelt allmänt trevliga. Artigheten signalerar respekt, inte att de kräver att få del av andras pengar. På det viset lyckas de nog bättre med att förbättra sin situation – en aggressiv attityd gör ju inte att fler vill hjälpa. Naturligtvis finns det både i USA och i Sverige en anledning att de är där de är, något tragiskt, något traumatiskt kanske, men i San Francisco verkar alla veta en sak: There is only one way up!

I Sverige anses av de flesta att det är viktigt att inte skillnader mellan människor blir så stora. Oavsett vilken insats man gör för att förbättra situationen för sig själv ska man ha det bra. Varpå landet har höga skatter som finansierar sjukvård mm, så att alla, sägs det, ska kunna ha ett värdigt liv. Det offentliga tar från många som sliter hårt och ger till dem som av olika skäl inte gör det. Så långt kanske det låter bra. Jag som studerade på universitet i Uppsala nästan på övertid, som så många andra, för att det inte finns några jobb i landet håller inte riktigt med om att det är värdigt att ge folk bidrag som i många fall har möjlighet att jobba, eller att om man verkligen vill lyckas så skall man beskattas väldigt mycket. I USA finns många jobb som inte finns i Sverige, många som fallit bort ur systemet, folk som plockar i kassar, kör in kundvagnar, tvättar bilar i handtvätt depåer, och liknande. De tjänar inget speciellt, men det är i alla fall jobb, sådana jobb finns alltid i USA. Vill du själv förbättra din situation så finns alltid möjligheten. Men i Sverige ska din situation förbättras utan att du gör något. Vilket gör att ansvaret för ens eget liv allt som oftast är någon annans.

För mig som student känns det otroligt viktigt att få ett jobb när man är klar. Hemma i Sverige verkar det hopplöst för så många. Man får inte ens chansen att börja med något enkelt och arbeta sig vidare. Här är det helt annorlunda. Jag känner en 18-åring från universitet här som nyligen fått jobb på en advokatbyrå med att göra halvkvalificerade jobb. Något sådant finns inte i Sverige, annat än kanske som sommarjobb, men då skall man ha examen sen två år tillbaka och vara erfaren på området. Jag känner två juridikstudenter som inte funnit jobb på två år efter examen i Sverige, de försörjer sig på internetpoker. Givetvis finns de vanliga jobben som finns i Sverige i USA också, ta till exempel lågstadielärare, efter några års erfarenhet får man motsvarande över 30000 kronor i månaden i ett typiskt distrikt. I ett fint distrikt, uppemot 40 000 – vilket betyder att skillnaderna mellan människor även i samma yrke kan vara riktigt stora, men även de som ligger på den lägre halvan har det riktigt bra. Lönerna är inte helt fel med tanke på att en Big Mac & Co kostar motsvarande 32 kronor, även om hyran ofta är lite högre än i Sverige. En student som vi har lärt känna från San Jose fixar med ofullständiga adresser på UPS-paket, han tjänar 22000 på halvtidsarbete (glöm inte att skatten är betydligt lägre här än i Sverige).

Sen finns det lågbetalda jobb som till exempel biträde vid posten där man får 65 sek i timmen. Där kan man extrajobba som student om ekonomin knakar, eller för att få arbetslivserfarenhet. Även akademiska jobb finns, det sitter lappar med jobb över hela ”Cal State” där vi går. Dessutom har jag frågat många matematikstuderande och de påpekar starkt att det är bäst att ha en masterexamen för de bästa jobben (där många tjänar motsvarande 100000 kronor i månaden), annars så finns det många andra, bland annat många som jag har sett som lärare på college, där lönen ändå är hög jämfört med svenska mått, motsvarande 50 000 kronor per månad.

I USA lever verkligen ”The American Dream”: om man har en vision, en idé och är beredd att jobb hårt för den så kommer man att lyckas, och om man lyckas så gör man det med stolthet. Om jag lyckas är folk glada att det går bra!

Jag undrar över Sverige, vad är ”The Swedish Dream”? Vissa som jag känner har tackat nej till att jobba för att istället få bidrag som ligger 1000-lappen under (före skatt!) lönen man hade fått för att jobba. Staten får försörja många och de som jobbar måste försörja dessa. Vilket leder till hög skatt och att folk får mindre över och ju mer man tjänar desto mer skall man bestraffas. Man får heller inte tjäna för lite, då hjälper staten till, alla skall ha det lika oavsett hur man beter sig eller arbetar för. Är “The Swedish Dream” att hamna på exakt medel, inte för bra och inte för dåligt? Att arbete inte ska löna sig? Att man själv skall vara beroende andra? Att vi unga inte ska få jobb för att en del jobb anses för dåliga. Och en del är för fina så de ska beskattas tufft? I alltihop, om jag får välja, så fördrar jag att vara stolt och oberoende – oavsett standard – framför avundsjuk och statligt beroende.

Joakim Munkhammar

Amerikabrev.nu.