Last Updated on 22 August, 2022 by Håkan Samuelsson
Svenska kronans historia
Den svenska kronan introducerades som valuta så sent som 1873. Historien bakom den svenska valutan och olika betalmedel i Sverige är givetvis mycket äldre än så. Vi har gjort en sammanställning från 1100-talet fram till i dag.
1100-talet – 1624: Silvermyntfot knuten till mark
I Sverige användes länge silvermynt av olika slag. I de flesta fall handlade det om rena silvermynt och inga legeringar. Det fanns fram till 1534 ingen standardvaluta utan mynten varierade mellan olika regioner i landet. Gemensamt var att silvermyntfoten var knuten till valutan mark, även kallad penningar.
1619: Idé om en bank i varje stad
Det rådde brist på pengar i Sverige på 1600-talet. Brist på pengar var inte alltid det samma som fattigdom. Det rådde likviditetsbrist.
Rikskansler Axel Oxenstierna föreslog därför att det skulle finnas en bank i varje stad. På den tiden fanns inget svenskt ord för bank. På italienska hette det ”banca” och direkt översatt till svenska blev det ”bänk”, vilket var det ord som Oxenstierna använde.
Det blev inget av banken (eller bänken). Kronan hade inte råd att garantera några banker. Borgarstånden ville inte heller stå bakom planen.
1624: Kopparmyntfoten
De första kopparmynten dök upp i Sverige 1624. Då infördes så kallad kopparmyntfot. Det fanns två skäl. Först och främst var det brist på silver och guld i Sverige efter alla dyra krig. Dessutom ville Kronan stärka svensk industri genom att se till så att kopparpriset steg.
Man ville ha ett högt kopparpris eftersom Falu koppargruva stod för två tredjedelar av Europas kopparförsörjning. Koppar var Sveriges viktigaste exportvara.
Det första kopparmyntet var fyrkantigt och kallades för klipping. Mindre samvetsgranna köpmän märkte snart att man kunde minska kopparmyntets storlek utan att någon märkte det och sälja kopparbitarna separat. Därför byttes de fyrkantiga kopparmynten snart ut mot runda mynt.
1644: Sverige har världens största mynt
En bieffekt av kopparmyntfoten var att det behövdes en mycket större mängd mynt för att motsvara värdet på silver- och guldmynten. Detta logistiska bekymmer tog absurda proportioner då Sverige snart hade världens största mynt. Det största kopparmyntet vägde närmare 20 kg!
Kronans plan att stärka kopparindustrin gick inte särskilt bra. Sverige tillverkade mer koppar än vad man kunde exportera. Det var en av orsakerna till varför man valde att tillverka så stora kopparmynt.
Det krävs inte så mycket fantasi för att förstå att 20-kilosmynten inte var särskilt smidiga i handeln. Därför introducerades de fösta sedlarna redan under andra halvan av 1600-talet (se nedan).
1644 fanns världens största mynt i Sverige. Källa: Riksbanken.
1656: Sverige får sin första bank
Axel Oxenstierna fick aldrig se sin vision komma till liv. Den första svenska banken öppnades först två år efter hans död. Grundaren hette Johan Palmstruch.
Banken hette Stockholms Banco och den fick kung Karl X Gustavs moraliska stöd. Banken var viktig för att bevara penningvärdet menade kungen.
Varför hade kungen plötsligt blivit intresserad av en bank? Sverige hade allt mer med andra länder i Europa att göra. Legoknektar ville få betalt i en valuta som var gångbar nere på kontinenten. Dessutom hade Sverige nya områden runt Östersjön efter 30-åriga krigets slut 1648. Varken legoknektar eller städer i de nya territorierna var särskilt intresserade av de gamla svenska kopparmynten.
1661: Sverige först i Europa med sedlar
Innan vi slår oss för bröstet för att ha varit först i Europa med att införa sedlar kan vi konstatera att vi förmodligen också var först med både inflation och bankrusning. Kanske även bankkrasch.
Runt 1660 hade staten börjat prägla kopparmynt som hade en lägre vikt än de ursprungliga mynten. Folk kände sig lurade och ville ha tillbaks de tyngre kopparmynten som de satt in på Stockholms Banco. Det blev bankrusning.
Bankdirektör Johan Palmstruch stoppade bankrusningen genom att ge ut insättningsbevis som kallades för kreditivsedlar. På insättningsbeviset stod vilket belopp ägaren hade rätt att få ut. Man kan säga att dessa insättningsbevis var de första sedlarna i Europa.
De nya sedlarna blev först en succé. Plötsligt kunde banken låna ut pengar utan att vara beroende av att folk först satte in sina besparingar. De var också bra mycket praktiska att handla med jämfört med de gamla kopparmynten.
Problemet vara bara att det inte fanns ett bakomliggande värde. Värdet byggde på folkets förtroende för banken.
Eftersom sedlarna blev populära började banken att trycka dem i allt större upplagor. Det ledde till inflation. Värdet för varje enskild sedel minskade och banken förlorade slutligen folkets förtroende. När bankkunderna ville plocka ut sina besparingar var banken i sin tur tvungen att kräva tillbaks de pengar som man lånat ut. Sveriges första bankkrasch var ett faktum.
Det blev slutet för de första sedlarna. Staten beslutade 1664 att lånen skulle betalas tillbaks. Bankdirektör Johan Palmstruch dömdes till döden men benådades.
Sveriges första sedel – även först i Europa. Källa: Riksbanken.
1668: Riksbanken grundas
Det vara svårt att förutspå vilka dagsaktuella händelser som kommer att vara av betydelse för utvecklingen i framtiden. I det dystra fallet med Stockholms Banco visade det sig att det ändå var just den banken som lade grunden för Sveriges Riksbank. Det blev världens första centralbank år 1668. På den tiden hette Riksbanken Riksens Ständers Bank.
Axel Oxenstierna hade nog blivit glad över valet av kontorslokaler: Riksbanken öppnade i Axel Oxenstiernas palats i Gamla Stan i Stockholm. Det var dock en tillfällig boning för Riksbanken.
Riksbanken hade flera uppgifter, men en av de viktigaste var att upprätthålla ett fast penningvärde. Så var det ända fram till 1897 då lagen ändrades.
1701: Moderna pengar
Johan Palmstruchs kreditivsedlar kallas för de första sedlarna, men de blev kortlivade. Det var först 1701 som de egentliga föregångarna till dagens moderna sedlar skapades.
Då började Riksbanken ge ut så kallade transportsedlar. Dessa papperslappar innehöll information om penningbelopp samt namnteckning av den tidigare ägaren och den nya ägaren.
Tanken var kanske god, men bemötandet var inte lika gott. Orsaken var att många köpmän upplevde de nya sedlarna som integritetskränkande. De ville inte att vem som helst skulle kunna se med vem de gjort affärer och hur mycket de hade betalat. Dessutom klipptes ofta en del av pappret bort för att spara porto.
Föregångaren till dagens sedlar: transportsedlar. Källa: Riksbanken.
1709: Frusna tillgångar
Viljan att spara pengar på banken har gått i vågor i Sverige genom historien. Mycket var kopplat till krigen. När det gick bra för Sverige i krigen ville fler spara pengar på banken. När det gick dåligt för Sverige blev folk rädda och ville plocka ut sina pengar.
Det var vad som hände 1709 efter Karl XII:s förödande förlust i Poltava. Plötsligt blev det bankrusning. Människorna fick dock kalla handen av banken som sa att kungen hade bestämt att inga uttag var möjliga. ”Alla skulle bidra till kriget” fick de höra. Det tog flera årtionden innan befolkningen fick tillgång till sina sparkonton igen!
1711–1738: Försiktig ekonomisk politik
Riksbanken fick en ny ordförande 1711, Johan Thegner. Han och regeringen förde tillsammans en försiktig ekonomisk politik de närmaste tre decennierna. Målet var ett stabiliserat penningvärde och att återställa landets finanser.
1 öre kopparmynt från 1724. Källa: Daniel78 CC BY-SA 2.5
1715: Nödmynt
Det är dyrt att kriga. Därför gav Karl XII ut så kallade nödmynt. Mer än 40 miljoner kopparmynt gavs ut. Nyheten med dessa var att de hade andra valörer än värdet av den koppar som de präglats av. Folket var inte förtjust. Många vägrade att acceptera nödmynten.
Nödmynt användes för att betala krigen. Källa: Riksbanken.
1738: Inflation och spekulation
När Hattarna tog makten började de driva en expansiv ekonomisk politik. Kontrasten mot Riksbankens och statens vägval de tre föregående decennierna var skarp. Nu satsade istället staten på att stödja tillverkningsindustrin. Krigen mot Preussen och Ryssland kostade också pengar.
Riksbanken satte igång och tryckte mer sedlar. Effekten av detta blev stigande inflation. När pengarna tappade värde innebar det att den som hade ett lån kom billigare undan eftersom inflationen ”åt upp” lånet. Detta ledde till spekulation inom fastigheter, industri och varor med högt värde. Spekulanter köpte på sig av diverse egendom och väntade på att inflationen skulle fortsätta. Därefter sålde de och tjänade en bra slant på affären.
1755: Nya sedlar
Falska sedlar som var i omlopp var ett problem. Därför startade Riksbanken ett eget pappersbruk, Tumba bruk.
Det papper som Tumba bruk tillverkade hade flera vitstämplar och vattenmärken. Det försvårade kopiering och förfalskning.
Senare introducerades olika format på sedlarna. Små sedlar var av mindre valörer. Därmed gick det inte att förfalska en sedel med liten valör så att den fick en högre valör. Denna princip lever kvar än i dag för våra svenska sedlar.
1759 dömdes två kvinnliga sedelförfalskare till döden men kungen skonade dem.
I Tumba Bruk tillverkades 1755 papper till nya sedlar som var svårare att förfalska. Bilden är från 1873.
1766: Sverige får smaka på deflation
När Mössorna tog över makten från Hattarna skulle det bli stopp på inflationen. Inte bara det, man beslutade att återställa penningvärdet till den nivå som varit för 30 år sedan. Resultatet blev deflation som slog hårt mot Sverige.
På den tiden mättes riksdalern (ett av de många betalsätt som fanns på den tiden) mot handelsvalutan mark. En mark kostade 72 riksdaler. Mössorna ville stärka värdet på riksdalern så att 1 mark endast skulle kosta 36 riksdaler, en halvering av växelkursen.
Tanken var att gradvis stärka växelkursen. Problemet var bara att det var rätt så många inblandade i Riksbankens jobb. Ryktet spred sig och folk började spara på sig sedlar. Man tänkte att om pengarna bara blir mer och mer värda så är det ju dumt att använda dem redan nu.
Konsekvensen blev att Riksdalern ökade i värde snabbare än väntat. Redan nästa år kostade 1 mark 42 riksdaler. Flera av de företag som skapat en förmögenhet på spekulationer under de föregående åren gick i konkurs. Fastigheter såldes med förlust och många små tillverkande företag fick stänga igen. Detta var den första och hittills svåraste deflationskris i Sverige någonsin.
En som hade glimten i ögat var Carl Michael Bellman. Han hade jobbat på Riksbanken men fick sparken. Bellman observerade i sin epistel 24 att spriten blev billigare av deflationen eftersom de spannmål som användes i tillverkningen importerades.
1776: Myntregleringen – Riksdaler som enda valuta
Fram till 1776 fanns det en mängd olika betalsätt i Sverige. Riksdalern var den valuta som användes när man diskuterade penningpolitiken. Men ute i landet cirkulerade dukater, riksdaler hamburger banco, riksdaler specie, daler kopparmynt, daler silvermynt, daler courant och daler carolin. Det var en salig röra.
Kung Gustav III:s finansminister Johan Liljencrantz fick i uppdrag att städa upp bland mynten. Detta kallas för myntregleringen. Hädanefter fanns endast Riksdalern och dess 48 skillingar. Ute bland folket tog det dock många år innan regleringen slog igenom fullt ut.
Gustav III:s finansminister Johan Liljencrantz fick i uppdrag att städa upp bland de svenska mynten.
1776: Silvermyntfoten återinförs
I samband med myntregleringen såg Riksbanken till att stabilisera penningvärdet. Det gjorde man genom att återgå till silvermyntfoten. Det innebar att man hädanefter kunde växla in Riksbankens sedlar mot silver till ett värde som var känt på förhand.
Egentligen började denna process redan tio år tidigare, 1766, men det var först 1776 som reformen genomfördes i formell mening.
För att lyckas med reformen var Riksbanken tvungen att prägla nästan 1,5 miljoner riksdaler i silver.
1789: Två valutor?
Bara drygt tio år efter att Sverige fått en standardiserad valuta, riksdalern, blev det oreda igen. Kung Gustav III som behövde pengar till kriget mot Ryssland men hade lovat att han inte skulle röra Riksbankens sedelpressar. Därför grundade han Riksgäldskontoret för att ge ut obligationer. Snart började folk använda obligationerna som pengar vilka gick under namnet riksdaler riksgälds. Den ”riktiga” valutan kallades hädanefter för riksdaler banco.
Några år senare fick kungen betala med sitt eget liv för sitt beslut att grunda Riksgäldskontoret. Kapten Anckarström var en av många som förlorat pengar efter att kungen bestämt att de som lånat ut pengar i riksdaler banco skulle få tillbaks sina pengar i form av riksdaler riksgälds. Anckarström blev så arg att han sköt kungen i ryggen på maskeradbalen på operahuset 1792.
1831: Privata sedlar
Under början av 1800-talet började det privata bankväsendet få fäste i Sverige. De hade rätt att trycka sina egna sedlar för att finansiera utlåningsverksamheten. Vid sidan av Riksbankens sedlar fanns sedlar från 10-15 privata banker.
De privata bankerna hade egna sedlar på 1800-talet i Sverige. Källa: Riksbanken.
1834: Silvermyntfoten införs (igen)
Många försök hade gjorts att införa silvermyntfoten. Karl IV Johan lyckades slutligen ordna så att sedlar kunde lösas in mot silver. Det gav ett stabilt penningvärde under många år vilket fick en positiv effekt på svensk ekonomi och industri. Sveriges industriella framgångar under 1800-talet fick bränsle av denna reform.
1835: Moderna tryckta sedlar
Sveriges första moderna sedlar trycktes på färgat papper. Sedeln hette riksdaler specie och motsvarade 2,67 riksdaler banco eller 4 riksdaler riksgäld.
1835 kom de första moderna svenska sedlarna. Källa: Riksbanken.
1855: Öret införs
År 1855 fick riksdalerna ören. Själva myntet kallades för riksdaler riksmynt där 1 mynt delades in i 100 öre.
1873: Kronan införs
Få känner nog till att kronan infördes efter öret. Det var först 1873 som Sverige fick den valuta som används än idag, krona. Detta skedde i samband med att Sverige bytte från silvermyntfot till guldmyntfot. En krona var lika med 0,403225 gram guld. Även Danmark och så småningom också Norge gick över till samma system. Guldmyntfoten innebar att Sverige fick en fast växelkurs mot flera länder som ingick i samarbetet.
En krona från 1875. Kronan infördes 1873, 18 år efter att öret infördes. Källa: Riksbanken.
1890: Den första styrräntan – diskontot
Styrränta är ett verktyg som centralbanker använder för att reglera efterfrågan på pengar. Från mitten av 1800-talet hade ekonomer argumenterat att det var ett bra sätt för länder att reglera penningvärdet på. I Sverige användes styrränta första gången 1890 i samband med en internationell bankkris som startade i Storbritannien. Styrräntan kallades då för diskontot.
1904: Riksbanken får monopol på att ge ut sedlar
Det var inte förrän i årsskiftet 1903-1904 som Riksbanken fick monopol på att ge ut sedlar i Sverige. Då trädde riksbankslagen från 1897 i kraft. I den reglerades även att Riksbanken i framtiden skulle släppa större delen av sin in- och utlåning.
Glada herrar. 1904 fick Riksbanken ensamrätt att ge ut sedlar. Källa: Riksbanken.
1907: Finanskris och utländsk valuta
År 1907 bröt en finanskris ut i USA som också drabbade Sverige och Europa. Riksbanken ingrep genom att höja styrräntan och den stärkte likviditeten genom att sälja en del av guldreserverna och de utländska obligationerna. Stockholms stad tog ett utlandslån som Riksbanken disponerade, vilket kraftigt ökade de utländska reserverna.
1914: Guldmyntfoten kollapsar
När första världskriget började övergav de flesta länder guldmyntfoten, så även Sverige. Valutorna flöt och inflationen tilltog. Det neutrala Sveriges ekonomi gick in i högkonjunktur som eldades på av export till de krigande länderna och ökade försvarsutgifter. Inflationen stack i höjden. Det ledde till stora spekulativa lån av individer och företag som ville göra vinst på inflationen.
1920: Deflation efter första världskriget
Sverige hade dragit nytta av en stärkt exportindustri under första världskriget. När kriget var slut avlöste deflation och ekonomisk kris den högkonjunktur som varit.
1924: Guldmyntfoten återinförs
Efter kriget ville många länder återgå till guldmyntfoten. Sverige återinförde guldmyntfoten 1924 och så småningom stärktes ekonomin igen.
1929-1931: Börskrasch på Wall Street leder till guldmyntfotens avskaffande
När börsen kraschade på Wall Street den 24 oktober 1929 blev det slutet på 1920-talets euforiska börsklimat. Konsekvenserna blev mycket mer långtgående än de katastrofala följder som kraschen fick för amerikansk ekonomi och landets medborgare. Det blev en global finanskris till följd av kraschen, vilket ledde till att Storbritannien avskaffade guldmyntfoten 1931. Sverige och andra länder valde samma väg. På tre månader decimerades Sveriges valutareserv. Det blev helt enkelt för dyrt att försvara kronan och vi fick istället en rörlig växelkurs. Nu blev prisstabilisering målet för Riksbankens penningpolitik.
1932: Kreugerkraschen
Sverige var själv nära att hamna i en finanskris efter den så kallade Kreugerkraschen 1932. Det var finansmannens Ivar Kreugers affärsimperium som föll samman efter kraschen på Wall Street. Kreuger tog sitt liv i Paris vilket satte det svenska bankväsendet i gungning. Kreugers bank, Skandinavbanken (idag en del av SEB), fick ta över hans riksbankskrediter. Banken hotades av konkurs vilket undveks genom att Riksgäldskontoret gav banken ett lån. Bankkrisen hindrades därmed från att spridas till andra samhällssektorer.
När Ivar Kreugers affärsimperium som föll samman blev det allvarligt läge för hela den svenska banksektorn. Riksgäldskontoret räddade läget genom ett lån till Skandinavbanken. Källa: Riksbanken.
1933-1939: Pund och dollar
Efter att guldmyntfoten avskaffats 1931 band Sverige slutligen kronan till det brittiska pundet 1933. Inför andra världskrigets utbrott valde Riksbanken istället att binda kronan till den amerikanska dollarn. Tanken var att det skulle bli ett stabilare val eftersom man ansåg att risken var stor att pundet skulle påverkas av kriget som nu var ofrånkomligt. Dessutom var inflationen hög i Storbritannien.
1939-1945: Kriget påfrestar
Under det andra världskriget blev det till att börja med stora påfrestningar på kreditmarknaden. Folk plockade ut pengar från banken för att bunkra upp med varor. Samtidigt tvingades Sverige betala i förskott på importen. Bankväsendet präglades av brist på inlåning fram till 1941. Med lärdom från första världskriget införde Sverige prisstopp och lönestopp för att förhindra inflation. Marknadskrafterna sattes ur spel. Däremot utnyttjade man inte räntan för att styra kronan och påverka konjunkturen.
1945: Finanspolitik viktigare än penningpolitik
Efter andra världskriget fick penningpolitiken ge vika för en allt mer dominerande finanspolitik. Prisstabilitetsmålet fick så småningom överges. Under denna tid var Riksbankens självständighet begränsad. Riksbankschefen Ivar Rooth begärde att få avgå 1948 i protest mot statens lågräntepolitik som banken inte fick påverka. Efterkrigstidens politik präglades istället av konjunkturpolitik med full sysselsättning som mål. Från 1951 fick Riksbanken fastställa intervall för bankernas högsta och lägsta ränta. Riksbanken bestämde också om emittering av obligationslån. Dessutom hade Riksbanken hand om en mängd andra regleringar vilket gjorde att banken i själva verket förvandlades till en enda stor statlig byråkrati. Detta var något som präglade Riksbanken ända inpå 1990-talet.
1951: Sverige i IMF och Världsbanken
IMF och Världsbanken grundades vid Bretton-Woodskonferensen 1944. Sverige hade först tvekat på grund av kostnaden och att den penningpolitiska friheten begränsas. Det fanns oro att den fasta växelkursen mot dollarn skulle göra det svårt att justera kronans värde. Man var även rädd att Sverige skulle komma att ”importera” andra länders inflation. Till slut valde Sverige ändå att gå med i samarbetet. De länder som valde att gå med i Bretton Woods fick i gengäld möjlighet att växla in dollar till ett fast pris i guld.
Sverige anslöt sig till IMF och Världsbanken 1951, sju år efter Bretton-Woodskonferensen. Hädanefter gällde fast växelkurs mot dollarn. Foto: Georgio, CC BY-SA 3.0.
1957: Räntekuppen
Ett par år efter att Per Åsbrink blivit Riksbankschef drev han igenom något som kom att kallas för räntekuppen. Under honom valde Riksbanken att bryta mot regeringens lågräntepolitik. Räntan höjdes från 4 till 5 procent utan att först informera regeringen. Sverige hade då budgetunderskott på 900 miljoner kronor och en allt svagare krona. Det rådde oro på valutamarknaden, något som kunde motverkas genom att höja räntan. Det blev protester från det socialdemokratiska partiet men Åsbrink lyckades sitta kvar. Istället fick ordförande i riksbanksfullmäktige avgå.
1960-talet: Straffränta
Högkonjunkturen under 1960-talet ledde till att affärsbankerna lånade allt mer pengar. Riksbanken lyckades bromsa utlåningen genom att införa en straffränta för banker som lånade över en viss gräns.
1973: Slut på Bretton Woods
Mot slutet av 1960 ökade inflationstrycket i världen, bland annat till följd av att USA använde dollarns ställning som reservvaluta för att finansiera det dyra Vietnamkriget. När president Nixon 1973 upphävde rätten att lösa in dollar mot guld föll Bretton Woods samman. Då anslöt sig istället Sverige till EG:s valutasamarbete. Kronan kunde inom ramarna för detta samarbete röra sig mot andra valutor inom ett snävt intervall. Samma år inledde OPEC sitt första oljeembargo. Inflation och lågkonjunktur följde.
1976-1977: Devalveringar av svenska kronan
Från 1976 devalverades den svenska kronan i omgångar efter en försämrad konkurrenskraft. Bidragande orsaker till besluten var den höga inflationen, försämrad bytesbalans, stigande lönekostnader, ett snabbt växande budgetunderskott och en snabbt växande statsskuld. Sverige tog initiativ att medlemsländerna i det monetära samarbetet, den så kallade valutaormen, skulle samlas. Sverige devalverade kronan mot D-marken, först med 6 procent och sedan med 10 procent. Valutaormen övergavs. Istället kopplade Riksbanken kronan till en valutakorg med de 15 viktigaste valutorna.
1978: Sverige står utanför EMS
Efter att valutaormen övergetts inom EG startade ett nytt valutasamarbete, EMS. Inom EMS skulle det råda fasta inbördes växelkurser bland deltagande EG-länder och vissa andra länder. Dessutom skulle man göra gemensamma inköp av valutor. Sverige tackade nej.
1981: Valutakris
1981 rådde det spekulationer om ytterligare devalveringar. Det ledd till en valutakris. Riksbanken höjde diskontot till 12 procent och straffräntan till 17 procent. Ett utlåningstak för finansbolag och banker inrättades. Därefter devalverade Riksbanken kronan med 10 procent. Ännu en kraftig devalvering ägde rum efter att den nya regeringen tillträtt 1982. Nu devalverades kronan med hela 16 procent. En extrem inflation gjorde dock att effekten av devalveringen var borta inom några år.
1992: Finanskris, extrem ränta och flytande krona
Efter devalveringarna i början av 1980-talet fortsatte lönerna och inflationen att stiga. Utlåningstaket och ränteregleringen avskaffades 1985 i den så kallade novemberrevolutionen. Under dessa år avreglerades de internationella finansiella systemen. Bankerna kunde låna ut allt större summor pengar. Svenska hushåll och företag lånade allt mer pengar. Det rådde hausse på den svenska aktiemarknaden och i fastighetssektorn. Bostadspriserna steg.
Avregleringen i kombination med den ökade belåningen ledde till en finanskris i Sverige i början av 1990-talet. Den fasta växelkursen gjorde att finanspolitiken inte var tillräckligt effektiv. Kronan knöts ensidigt till Ecun 1991, men det gav bara tillfällig lindring. Den tyska återföreningen innebar extra påfrestningar för den svenska kronan och andra valutor. Fastighetsbolag gick i konkurs och bidrog till en bankkris.
För att kunna försvara kronan höjde Riksbanken slutligen räntan till 500 procent hösten 1992. Trots den extrema räntan misslyckades försvaret. Räntan sänktes därefter stegvis för att lugna marknaden.
I november 1992 läts därför kronan istället flyta: Sverige fick en flytande växelkurs. Den flytande växelkursen gynnade svensk industri även om det tog länge innan samhället hade återhämtat sig efter finanskrisen.
Finanskrisen i början av 1990-talet ledde till åtminstone tre viktiga förändringar: 1) Riksbanken blev mer oberoende, 2) budgetprocessen lagfästes och 3) det allmänna pensionssystemet omformades.
Sverige hade ett tag 500 procent ränta. Snart övergavs försvaret av växelkursen och kronan fick flyta fritt. Källa: Riksbanken.
1993: Prisstabilitetsmål återinförs
Det var först 1993 som Riksbanken åter igen införde ett prisstabilitetsmål. Det hade att göra med den rörliga växelkursen. I och med att kronans värde tilläts röra sig fritt behövde Riksbanken istället sätta prisstabilitet som det övergripande målet för penningpolitiken. Prisstabilitet skapar förutsättningar för långsiktigt hållbar och god tillväxt.
Prisstabilitetsmålet sattes till 2 procents inflation per år, ett mål som finns kvar än idag. Inflationen definierades som den årliga förändringen av konsumentprisindex, KPI. En avvikelse med +- 1 procentenhet per år tilläts.
Varför just 2 procent? Riksbanken bedömde att det var ett trovärdigt mål och det låg i linje med vad andra centralbanker runt om i Europa hade som mål.
1999: Ny Riksbankslag
Sverige fick en ny Riksbankslag 1999. I och med den fick Riksbanken en självständigare roll. Lagen hade sitt ursprung i erfarenheterna från finanskrisen i början av 1990-talet. Det hade då blivit tydligt att Sverige behövde en Riksbank som kan stå på egna ben. I och med den nya Riksbankslagen lagfästes Riksbankens roll i att säkerställa god prisstabilitet.
Med den nya lagen fick Riksbanken själv ange sina mål och den skulle arbeta självständigt för att uppnå målen. Riksbanken rapporterar på årsbasis till riksdagen. Man kan säga att riksdagen delegerat ansvaret för penningpolitiken till Riksbanken. Sverige är inte alls unikt i den frågan utan det är praxis i många länder. Syftet med en självständig penningpolitik är att det skapar en långsiktighet som inte påverkas av kortsiktiga politiska förändringar.
2003: Nej till EMU
Det svenska folket röstade nej till EMU i en folkomröstning 2003. På frågan ”Anser du att Sverige skall införa euron som valuta?” svarade 55,91 procent av svenskarna nej. Större delen av Sverige ville ha kvar den svenska kronan. Det var endast i Stockholmsregionen som det fanns ett överhängande stöd för att införa euro som valuta i Sverige.
De politiska partierna var splittrade i frågan och det rådde även splittring inom partierna. Starkast stöd för euro fanns det inom Moderaterna, Socialdemokraterna, Kristdemokraterna och Folkpartiet vilka officiellt stödde ja-sidan. Bland respektive partis väljare fanns endast majoritet bland folkpartister och moderater.
Sedan omröstningen har folkopinionen för euron varierat. Tendensen har varit att stödet för att införa euro har stigit under perioder då kronan varit svag. Med tiden har dock eurofrågan kommit att betraktas som död. De senaste åren har endast 15 till 20 procent sagt att de skulle rösta för euron som valuta.
2008: Sverige klarar den globala finanskrisen bra
2008 gick den amerikanska investeringsbanken Lehman Brothers i konkurs. Det markerade starten på en global finanskris som blev den värsta sedan depressionen på 1930-talet. Roten till krisen var djupare än Lehman Brothers konkurs och låg i de så kallade subprime-lånen. Dessa var fastighetslån som hade en dålig säkerhet. Bankerna räknade med att säkerheten skulle öka i takt med att bostädernas värde steg. När bostadspriserna istället började sjunka kollapsade korthuset. Bankerna tvingades ta över fastigheter som var värda allt mindre pengar när låntagarna inte kunde betala tillbaks sina lån. Osäkerheten spred sig i USA och över hela världen.
Många länder gick in i recession. I Europa var Spanien, Grekland och Island särskilt drabbade. Eurosamarbetet hotades. Tack vare de åtgärder som Sverige vidtog efter finanskrisen i början av 1990-talet klarade vi den globala finanskrisen 2008 relativt bra.
Sverige klarade sig relativt bra ur finanskrisen tack vare erfarenheterna från krisen i början av 1990-talet. På bilden syns Lehman Brothers, investmentbanken var fall blev startskottet på finanskrisen. Foto: Robert Scoble, CC BY 2.0.
2010: Öret försvinner som myntenhet
Antalet valörer för öresmynt hade gradvis minskat. 2010 fanns bara kopparmyntet 50-öringen kvar och detta år avskaffades även denna myntenhet.
Idag använder vi fortfarande ören i handeln, vid fakturering och i bokföringen. Däremot finns öret inte kvar vid kontanta betalningar som istället avrundas till närmsta krona.
2014-2015: Noll procent ränta och minusränta
Under Riksbankschef Stefan Ingves sänktes styrräntan till den historiskt låga nivån på 0 procent 2014. Syftet med räntesänkningen var att få upp inflationen och öka efterfrågan i ekonomin. Det var ett historiskt beslut. Under Riksbankens 350 år hade räntan aldrig varit så låg.
Sverige var inte ensam med sin lågräntepolitik. Det rådde svag inflation i världsekonomin till följd av dålig efterfrågan, samt låga bränsle- och livsmedelspriser. Många centralbanker förde därför en mycket expansiv penningpolitik i syfte att få fart på inflationen.
I februari året därpå fick vi minusränta i Sverige. Även detta beslut var givetvis historiskt. Samtidigt fortsatte Riksbanken göra stödköp av obligationer, så kallade kvantitativa lättnader. Dessa räntesänkningar och stödköp har troligtvis bidragit till att svensk tillväxt kunnat hålla i sig trots en sämre ekonomisk utveckling i omvärlden.
2015-2016: Nya sedlar och mynt
Alla Sveriges sedlar och mynt förutom tiokronorsmyntet byttes ut under 2015 och 2016. Vi får även två nya valörer: 200-kronorssedeln och 2-kronan.
Riksbanken hade flera skäl att byta ut sedlarna och mynten. De gamla sedlarna hade utformats för cirka 30 år sedan. De hade blivit omoderna. De nya sedlarna fick nya säkerhetsdetaljer som gjorde att förfalskning blev svårare att genomföra.
De nya mynten blev mycket mindre och lättare än de gamla. Syftet var att kunna minska antalet transporter, dra ner på hanteringskostnaderna och främja miljön. Dessutom är de nya mynten nickelfria för att främja nickelallergiker. Genom att vi fick en 2-krona blev antalet mynt i omlopp mindre då detta mynt ersätter många betalningar där 1-kronan tidigare använts.
2017: KPIF ersätter KPI
Från och med 2017 används KPI med fast ränta, KPIF, istället för KPI för att definiera inflationsmålet för den svenska kronan.
Orsaken var att KPI visat sig vara problematiskt som mått inom penningpolitiken. Reporäntan påverkar nämligen KPI via boräntorna. Därför har Riksbanken låtit andra prisindex påverka räntebesluten. På senare tid har KPIF, som är ett KPI med fast ränta, varit viktigare för penningpolitiken. Av den anledningen bytte Riksbanken målvariabeln till KPIF 2017.
Sammanfattning
Den svenska kronan har en spännande historia. Som valuta har den endast funnits sedan 1873. Dessförinnan har det använts olika betalsätt i Sverige: Riksdaler, dukater, riksdaler specie, riksdaler hamburger banco, daler silvermynt, daler kopparmynt, daler carolin och daler courant, för att nämna några av dem.
Myntstandarden har varierat genom tiderna. Innan 1624 gällde silvermyntfot som var knuten till mark. Därefter var det kopparmyntfot fram till 1776 då Sverige åter fick silvermyntfot. Det lyckades inte helt förrän 1834. När kronan infördes 1873 fick vi guldmyntfot. Den kollapsade 1914, återinfördes 1924 och avskaffades för gott 1931.
Därefter bands kronan till pundet och sedan till dollarn i samband med andra världskriget. Med tiden gick Sverige med i IMF och Världsbanken (1951). Efter andra världskriget var finanspolitiken av större betydelse än penningpolitiken.
Sverige var med om en svår finanskris i början av 1990-talet vilket ledde till att försvaret av kronan upphörde och den släpptes fri. Vi fick en flytande krona, d.v.s. rörlig växelkurs.
Sedan dess har riksbankens fått ökad självständighet. Idag driver Riksbanken en självständig penningpolitik med ett prisstabilitetsmål.