Fungerar trendföljning? Här är sannolikheterna!

Last Updated on 12 July, 2025 by Håkan Samuelsson

Introduktion

Vad är trendföljning och hur implementeras det?

Trendföljning (eng. trend following) innebär att man systematiskt försöker identifiera en rådande pristrend och positionerar sig därefter. Tidserie-momentum är ett vanligt sätt: om tillgångens avkastning varit positiv under en viss period (t.ex. 3 eller 12 månader) betraktas det som en uppåttrend och strategin går lång; om avkastningen varit negativ ses det som nedåttrend och man går kort eller står utanför. Denna metod fokuserar på varje tillgångs egen trend över tid (ej att förväxla med momentum mellan olika tillgångar).

Andra praktiska metoder inkluderar glidande medelvärdes-korsningar och breakouts. I en glidande medelvärde-strategi beräknas två medelvärden (ofta ett “snabbt” och ett “långsamt”, t.ex. 50-dagars och 200-dagars medelvärde). När det kortare genomsnittet korsar över det längre indikeras en uppåtgående trend (köpsignal), och omvänt vid nedåtgående korsning en säljsignal. En breakout-strategi utgår från att priset når nya högstan eller lägstan över ett givet tidsspann: t.ex. att köpa om priset bryter över sitt 100-dagars högsta (tecken på att en upptrend etablerats). Både medelvärdesmetoder och breakout-modeller syftar till att “låta vinnarna löpa och kapa förluster”, i linje med det klassiska rådet av David Ricardo att “skära förluster snabbt och låta vinsterna rulla på”.

Systematiska trendföljare använder ofta datoriserade modeller för att skanna många marknader. Fokus ligger på likvida marknader som aktieindexterminer, råvaruterminer, statsobligationsterminer och valutaterminer. Genom diversifiering över marknader och tidshorisonter kan trendföljande fonder minska beroendet av enskilda sektorer och hålla igång strategin även om vissa marknader saknar trend. De reglerar också positionernas storlek efter volatilitet – ofta tar man mindre position i volatila marknader och större i stabilare marknader – för att uppnå relativt jämn risk (volatilitetsmål). Stop-loss-regler och riskhantering är centrala: typiskt “rider” man på trenden så länge den varar men kliver ur vid tecken på omslag, för att undvika stora bakslag.

Vad säger akademiska studier?

Ett växande antal akademiska studier och white papers har analyserat trendföljning med hjälp av robust historisk data. Tidserie-momentum (TSMOM) har varit i fokus i forskning. En banbrytande studie av Moskowitz, Ooi & Pedersen (2012) dokumenterade signifikant tidserie-momentum i en mängd marknader: deras enkla trendstrategi (lång om senaste 12-månaders avkastning är positiv, kort om negativ, med månadsvis ombalansering) var lönsam i stort sett alla av de 58 undersökta terminsmarknaderna (aktieindex, valutor, råvaror, obligationer) under perioden 1985–2009. Med andra ord, nästan varje enskild marknad gav en positiv genomsnittlig trendföljande avkastning – ett anmärkningsvärt konsistent resultat. Strategin uppvisade dessutom robust riskjusterad avkastning: genomsnittlig Sharpe-kvot per marknad låg runt 0,3, och för en diversifierad portfölj av alla marknader nådde Sharpe-talet betydligt högre (över 1). I själva verket fann Hurst, Ooi & Pedersen (2013) att en bred trendföljande portfölj kunde uppnå Sharpe ~1,5–1,8 historiskt, med en jämn kumulativ avkastningskurva som över tid överträffade globala aktier tack vare mindre djupa nedgångar. Trendföljningens vinster kvarstod även efter justering för traditionella riskfaktorer; alfan (överskottsavkastningen utöver aktie-, ränte- och råvarumarknadsrisk) var statistiskt signifikant och i nivå med strategins totala excessavkastning. Detta tyder på att trender representerar en egen riskpremium eller marknadsanomali som inte enkelt kan förklaras av breda marknadsrörelser.

Ett annat välciterat arbete, “A Century of Evidence on Trend-Following Investing” (Hurst, Ooi & Pedersen, 2017), utökade analysen över mer än 100 års data. Genom att kombinera historiska prisserier ända bak till 1900-talets början kunde författarna visa att en enkel trendföljande strategi gav stark positiv avkastning i princip varje årtionde under mer än ett sekel. Trendföljning levererade konsekvent vinst i olika ekonomiska miljöer och uppvisade dessutom låg korrelation med traditionella tillgångar som aktier och obligationer. Det senare betyder att trendstrategin ofta tjänade pengar under perioder då vanliga aktie-/ränteportföljer hade det svårt, vilket ger diversifieringsfördelar (mer om detta nedan). Författarna ställde sig frågan om den exceptionella avkastningen hos managed futures-fonder (som är typiska trendföljare) de senaste decennierna bara var tur – och fann att nej, mönstret är robust över tid och olika marknadsregimer. Till och med när man backtestade ett simpelt trendföljande system tillbaka till 1880-talet visade det sig vara lönsamt under majoriteten av de följande 110 åren.

Utöver dessa breda studier finns mer riktad forskning. Inom aktier har många noterat att trendföljande timing kan förbättra utfallsfördelningen. Faber (2007) visade att en enkel 10-månaders glidande medelvärdesstrategi på S&P 500 slog buy-and-hold ungefär hälften av gångerna på decennagsbasis, men framförallt minskade risk och max-dragdown avsevärt. Faktum är att den taktiska timing-modellen förbättrade Sharpe-kvoten i cirka två tredjedelar av de studerade årtiondena och reducerade de värsta förluståren i alla utom två decennier, jämfört med passiv indexinvestering. Även nyare studier på S&P 500 bekräftar bilden: Gurrib (2016) fann att en optimerad dubbel glidande-medelvärdesstrategi hade något lägre absolut avkastning än enkel buy-and-hold under vissa perioder, men den gav betydligt lägre volatilitet och högre Sharpe-kvot – dvs bättre riskjusterad avkastning. Den trendföljande modellen klarade framförallt nedgångsperioder bättre; under korrigeringsfaser tog buy-and-hold större smällar, medan trendstrategin ofta gick defensivt och skyddade kapitalet. Dessa akademiska resultat pekar på att trendföljning, trots sin enkelhet, har haft genuin effektivitet över olika marknader och tidsperioder.

Sannolikhet för framgång: Hur ofta vinner trendföljning?

Givet de historiska resultaten är det relevant att fråga hur pålitlig strategin är. Om man överväger sannolikheter: hur ofta ger trendföljning positiv avkastning över olika tidsperioder? Forskningen antyder att sannolikheten är hög i långa loppet, men kan variera över kortare intervall:

• Över många marknader: Som nämnt kunde Moskowitz m.fl. visa att nästan alla (i princip >95%) av de 58 marknader de testade gav positiv genomsnittsavkastning med trendföljning. Det vill säga, om man valt en marknad på måfå under 1985–2009 och körde en enkel trendstrategi, är chansen mycket stor att man skulle ha tjänat pengar över perioden. Detta indikerar en bred och robust effekt – inte något drivet av enstaka turträffar.
• Över tidshorisonter: Trendföljning lyckas inte varje månad eller ens varje år – strategin har vinst- och förlustperioder. Men över längre tidsfönster har utfallsfördelningen varit fördelaktig. Till exempel fann Morningstar att en trendföljande CTA-index (SG CTA Index) slog globala aktier i ~35% av alla rullande treårsperioder från 2000 till 2024. Detta kan låta lågt – aktier vann alltså i ca 65% av treårsperioderna – men är väntat då börsen generellt steg kraftigt under denna era. Viktigare är att när CTA:erna slog aktier var ofta under kritiska perioder (t.ex. börskrascher), vilket ger diversifieringsvärde snarare än konstant outperformance. Över riktigt långa horisonter (t.ex. 10+ år) jämnar oddsen ut sig ytterligare. I studier som Hurst (2017) var trendstrategin positiv varje årtionde och slog riskjusterat traditionella portföljer i majoriteten av årtiondena.
• På årsbasis och i kriser: Managed futures/trendföljande fonder har historiskt en hög andel positiva år. Från 2000 och framåt har det breda CTA-indexet (SG CTA) haft fler vinstår än förlustår. Under 2000-talets värsta börsår har trendföljning nästintill alltid levererat vinst. I tabellen nedan ser vi utfallet för trendföljande index vs aktier under de fem största globala aktienedgångarna sedan 2000:

Tabell: Trendföljande strategiers avkastning under stora börsfall. Under IT-bubblans kollaps och Finanskrisen gjorde trendföljande fonder stora vinster samtidigt som aktier halverades i värde. Även under pandemikraschen Q1 2020 lyckades trendstrategier sluta på plus medan aktier föll brant. Notera dock att i snabbare korrektioner (t.ex. den korta men intensiva nedgången hösten 2018) hann trendföljarna inte vända skutan i tid och led mindre förluster (–5%) parallellt med aktiernas fall. Generellt ser vi att trendföljning oftare än inte ger positiv avkastning när marknader rör sig kraftigt och ihållande, men kan misslyckas under plötsliga, kortvariga chocker (sannolikheten för vinst då är mer slumpartad).

Sammanfattningsvis är trendföljning på sikt en strategi med hög sannolikhet för positiv avkastning och med en historik av vinst i flertalet krisperioder. På kort sikt kan dock utfallet vara osäkert – strategin vinner inte alltid över traditionella investeringar under bull-marknader och kan få tillfälliga bakslag om trender bryts abrupt. Det är därför många betonar att trendföljning ska ses som ett komplement i portföljen över tid snarare än en garanterad “tradeseglare” varje enskild månad eller år.

Professionella förvaltare: Hur har trendföljande fonder presterat?

Trendföljning har inte bara testats i teorin – den har praktiserats av mängder av professionella förvaltare, särskilt inom CTA-branschen (Commodity Trading Advisors) och systematiska makrofonder. Dessa fonder har ofta decennier av track record, vilket ger en verklighetstest av strategin.

En av de mest citerade måtten på förvaltarprestation är Societe Generales trendföljande index, SG Trend Index, som spårar de 10 största trendföljande CTA-förvaltarna. Sedan år 2000 har detta index levererat en årlig avkastning på runt 5–6%, med volatilitet kring 12–14%, vilket ger en Sharpe-kvot strax under 0,5 över hela perioden. Detta kan jämföras med globala aktier (~5–6% avkastning, volatilitet ~15%) som haft liknande årlig avkastning men något högre risk och mycket djupare drawdowns. Den största nedgången för SG Trend Index är cirka –21%, mot globala aktiers –54% under värsta perioden. Med andra ord, trendföljande fonder har tjänat pengar i det långa loppet med mindre extrema förluster än aktiemarknaden.

Figur: Kumulativ avkastning 2000–2021 för en trendföljande indexstrategi jämfört med traditionella tillgångar. Trendföljning (röd kurva, SG Trend Index proxy) gav +204% över perioden, vilket är lägre än globala aktier (+281%) men högre än globala obligationer (+149%). En traditionell 60/40-portfölj (orange kurva) landade på +241%. Notera att trendkurvan är mycket jämnare än aktiekurvan under krascher, vilket illustrerar strategins diversifierings- och riskreduktionsfördel.

Praktiska resultat visar att trendfonder kan ha långa perioder av medioker avkastning under lugna tjurmarknader, men de har briljerat när stora makrotrender tagit fart. Under 2008 – ett år då världens börser rasade ~–40% – steg SG Trend Index med ca +20%, dess bästa år sedan starten. Många enskilda trendfonder (t.ex. Winton, MAN AHL, Dunn Capital m.fl.) gjorde tvåsiffriga vinster det året genom att ligga kort aktier, lång obligationer och lång dollar/short råvaror i den deflationära trenden. År 2014 (då oljan föll kraftigt och trender uppstod i valutor/räntor) var också exceptionellt starkt för CTA:er, med branschindex upp nära +15% (det bästa året sedan 2008). Efter en svagare period kring 2015–2019 (sidledes marknader och reversaler plågade många trendföljare) fick strategin revansch under 2022: Globala aktier och obligationer föll i tandem, men trendföljande fonder gjorde stora vinster på trender som stigande räntor, stark USD och fallande råvarupriser. SG CTA Index slutade +20,1% för 2022 – det högsta helårsresultatet sedan indexets start – och renodlade trendföljarfonden SG Trend Index slog rekord med +27,3% det året. Nästan alla (27 av 30) CTA-program gav positiv avkastning 2022, och samtliga trendföljande fonder var kraftigt på plus (spann 11% till 40%). Detta understryker hur väl strategin kan lyckas i “negativt” marknadsklimat.

Samtidigt ska man komma ihåg att i bull-marknader eller intervallbundna perioder går det mer trögt. Under 2010-talets långa börsuppgång, kombinerat med flera snabba korrigeringar, hade trendfonder blandad utveckling – vissa år små vinster, vissa år små förluster. Som tidigare nämnt slog trendindexet inte globalt aktieindex i mer än ~35% av rullande treårsperioder i denna era. Ändå valde många institutioner att behålla (eller öka) sina allokeringar till trendföljare för diversifieringens skull. Anledningen är att trendfondernas korrelation till aktier och obligationer varit låg till och med svagt negativ över tid. Man kan se dem som en form av försäkring eller “crisis alpha” – de har potential att ge positiv avkastning just när vanliga tillgångar sviker. En portfölj som inkluderar en andel trendföljning tenderar således att få jämnare resultat. Exempelvis, enligt Graham Capital Management, ökade en traditionell 60/40-portföljs Sharpe-kvot från 0,57 till 0,63 genom att ersätta 10% av portföljen med trendföljning. Volatiliteten sjönk något och max-drawdown förbättrades (–36% reducerades till –32%), samtidigt som avkastningen steg marginellt. Trendföljning bidrar alltså med diversifierande alfa snarare än att maximera avkastningen i varje enskilt år.

Fördelar med trendföljning

1. Dokumenterad positiv avkastning: Få strategier utanför aktiemarknaden har så lång och bred evidens för positiv avkastning som trendföljning. Flera oberoende studier visar att trender existerar och går att exploatera. Resultaten är robusta över mer än ett sekel, över olika tillgångsslag (aktier, råvaror, valutor, räntor), och över olika parametrar (trendföljning fungerar i både kortare och längre trendhorisonter – även om ~12 mån tycks bäst i snitt). Den genomsnittliga trendpremien kan uppfattas som belöning för att tillhandahålla likviditet och ta risk vid omslagsfaser, eller som utnyttjande av investerares beteendebias (t.ex. underreaktion följt av överreaktion i pris). Oavsett förklaring har ”time series momentum” gett positiv nettoavkastning i nästan alla analyserade marknader historiskt – ett starkt argument för att strategin fungerar.

2. Diversifiering och låg korrelation: Trendföljning har liten samband med traditionella investeringar. När man är lång & kort olika marknader baserat på trend, bryr man sig inte om den generella riktningen för t.ex. aktier – man kan lika gärna tjäna pengar i en björnmarknad som i en tjurmarknad. Studier visar att trendföljande avkastning har nära noll korrelation till aktier över tid. Under stressperioder tenderar korrelationen rentav bli negativ (då trender ofta innebär fallande aktier men trendfonder går bra på kortpositioner). Denna “convexity” – att ha positiv avkastning vid stora marknadsrörelser uppåt och nedåt – är mycket värdefull i portföljsammanhang. Som vi såg i tabellen ovan gav trendföljare betydande vinster under börskrascher, vilket hjälpt investerare att jämna ut portföljens resultat. En sådan negativ samvariation i kriser är en ovanlig egenskap som inte många strategier erbjuder.

3. Kris-skydd (“Crisis Alpha”): En av de största fördelarna är just hur trendföljning brukar glänsa under utdragna kriser. Strategin tjänade stora pengar under både IT-kraschen och Finanskrisen. Förklaringen är intuitiv: stora, ihållande trender uppstår ofta i samband med makroekonomiska skiften – t.ex. fallande börser över flera kvartal, råvaror som kollapsar under recessioner, eller räntor som trendar ned under centralbanksinterventioner. Trendföljare kan positionera sig rätt och skörda vinster när dessa rörelser accelererar. Empiriskt har det lett till att trendfonder ofta har positiv skevhet i sin avkastningsprofil – många små vinster/förluster men några få riktigt stora vinstår som driver upp långsiktiga snittet. Detta står i kontrast mot många andra hedgefonder som brukar ha negativ skevhet (små vinster men risk för sällsynta stora förluster). Att “ladda tärningen” till sin fördel genom trendföljningens positiva skevhet kan därför ge portföljen en välkommen försäkring.

4. Enkelhet och transparens: Trendföljning är lätt att förstå och relativt regelbaserad. Den förlitar sig inte på tveksamma prognoser om fundamenta eller komplexa derivat som få begriper. Detta gör att investerare kan backtesta och kontrollera strategins logik över historisk data, vilket har gjorts i otaliga studier. Enkelheten medför också att implementeringen är skalbar över många marknader och att kostnaderna (för t.ex. forskning och modellutveckling) hålls nere jämfört med vissa andra kvantstrategier.

5. Bred tillämpning – flera marknader: Eftersom principen bygger på prisets beteende snarare än specifika kassaflöden eller värderingar, kan samma trendmodell appliceras på allt från aktieindex till kaffeterminer eller valutapar. Detta möjliggör diversifiering inom själva trendstrategin – ofta håller stora CTA:er hundratals positioner i olika sektorer. Det innebär att även om en sektor saknar trend (säg, sidledes aktiemarknad) kan en annan erbjuda möjligheter (t.ex. stark trend i råvaror). Denna inbyggda sektorrotation är en styrka som gör resultatutvecklingen jämnare.

Nackdelar och begränsningar

Trots sina fördelar är trendföljning ingen helig graal. Det finns perioder och omständigheter där strategin fungerar dåligt. Här är några av de huvudsakliga nackdelarna och när trendföljning tenderar att misslyckas:

1. Hackiga eller sidledes marknader (Mean-reversion): Trendföljare hatar oförutsägbara marknader utan tydlig riktning. Om priser pendlar fram och tillbaka inom ett intervall (”range-bound”) eller snabbt reverserar efter kortare rörelser, leder det till att trendmodeller får många falska signaler. Man köper kanske på en liten upptrend, bara för att drabbas av en plötslig vändning nedåt, säljer i panik, sedan vänder marknaden upp igen – resultatet blir upprepade småförluster (s.k. whipsaws). Sådana miljöer kan äta upp tidigare vinster. Exempel: Perioden ca 2011–2013 var svår för många CTA:er då flera marknader (t.ex. aktier) gick sidledes med hög volatilitet, vilket gav trendföljning dålig träffsäkerhet. Strategin fungerar som sämst när det inte finns några varaktiga trender att rida på, utan priserna präglas av mean-reversion eller brus.

2. Plötsliga chocker och snabba vändningar: Även om trendföljning ofta tjänar på kriser, gäller det främst utdragna kriser. Vid snabba marknadschocker kan strategin istället ta stryk. Anledningen är att modellerna är reaktiva – de hoppar inte ur position förrän en trendförändring bekräftats. Om marknaden kraschar mycket hastigt (som t.ex. blixtkrascher eller en plötslig pandemi-nyhet) kan trendföljarens förlustskydd inte hinna med i fallet, och man drabbas innan systemet hunnit vända från lång till kort. Man kan jämföra det med en supertanker som inte svänger tvärt. Som Graham Capital noterar bör inte trendföljning betraktas som en snabb tail hedge för portföljen; strategin har i genomsnitt skyddat väl i börsnedgångar, men ingen garanti finns att varje enskild drawdown täcks. Under den korta chocken Q4 2018, eller vid specifika händelser som det blixtsnabba Covid-raset i mars 2020, hade vissa trendfonder svårt att hinna ställa om och led förluster parallellt med marknaden. En studie från Man AHL påpekade att under mycket skarpa volatilitetstoppar av kort varaktighet blir trendföljningens utfall mer eller mindre ett tärningskast – beroende på om strategin råkade vara positionerad rätt just då eller ej. Strategins “loaded dice” fördel gäller först när den initiala chocken följs av en längre period av deleveraging och trend, annars inte.

3. Långa svackor testar tålamodet: Trendföljning kan ha långa perioder av svag avkastning, vilket kan vara psykologiskt påfrestande för investerare. Till exempel hade branschindex avkastning nära noll under en stor del av mitten av 2010-talet. Investerare som förväntar sig kontinuerlig avkastning kan tappa tron och hoppa av strategin precis innan nästa uppsving kommer. Den s.k. “Patience Premium” är viktig här – de som uthärdar de tröga perioderna belönas när stora trender återkommer, men det kräver disciplin. Historiskt har det funnits decennier (t.ex. 1950-talet enligt Faber, eller delar av 2010-talet) där buy-and-hold aktier överträffade trendföljning mest hela tiden. Att förstå att strategin är cyklisk i sin relative performance är avgörande för användare.

4. Trendbrott kan ge tillbaka vinster: En typisk risk är att efter en framgångsrik trend kan en brutal trendvändning snabbt urholka en stor del av vinsten. T.ex. om en trendföljare ridit en lång upptrend i olja, men sedan priset plötsligt kraschar, kan de ge tillbaka mycket innan exit-signalen kommer. Sådana give-back efter “trendens slut” är vanliga. Strategin är alltså inte bra på att pricka toppar eller bottnar – den lämnar pengar på bordet i början och slutet av varje trend. Detta är ett känt handels-off: för att undvika att gå ur för tidigt (och missa att trenden fortsätter) så stannar man kvar längre och accepterar att en del av slutvinsten äts upp när trenden vänder.

5. Kapacitet och marknadspåverkan: Stora trendföljande fonder kan få problem med marknadspåverkan och likviditet i mindre marknader. Eftersom strategin ofta innebär samordnade köp eller sälj i liknande instrument (alla trendföljare kan t.ex. vilja köpa guld om guld trendar upp) finns viss risk att de “äter upp” trendpremien eller rör priset själva. Forskningsmässigt har dock inget tydligt bevis framkommit att trendpremien försvunnit trots mer kapital – studier tyder på att trender fortsatt ger avkastning även i modern tid, om än något lägre än förr. Men kapacitet är värt att bevaka; de mest likvida marknaderna (t.ex. stora statsobligationer, valutor, indexterminer) lämpar sig bäst för stor skala, medan små nischade kontrakt kan bli svåra att handla för miljarder.

6. Modellspecifika risker: Trendföljning i sin enklaste form är robust, men praktiskt sett använder fonderna olika modellvariationer. Vissa kan introducera komplexitet – allt från volatilitetsskalning, trendfiltrering till machine learning-element. Dessa modeller kan underprestera om antagandena bryter samman. Till exempel, om volatilitet plötsligt hoppar upp kan en modell som inte justerar position storlek få oväntat stora risker. Det gäller att modellerna är robusta och testade i många scenario. Överoptimering är en fara – att man skapat en modell som passade historiken för bra men som inte generaliserar. Dock brukar de stora CTA:erna vara medvetna om detta och föredra enklare, välbeprövade modeller just pga robustheten.

När fungerar trendföljning bäst?

Sammanfattningsvis fungerar trendföljning som allra bäst i miljöer där stora, ihållande prisrörelser sker. Idealfallet är “trend i allt” – till exempel en kraftig global konjunkturväxling där aktier antingen går in i en lång bull eller bear, råvaror rör sig unisont, valutor får tydliga riktningar på grund av centralbanksbeslut, och obligationsräntor trendar (upp eller ner). Under sådana perioder – ofta präglade av tydliga makroteman – har trendföljare möjlighet att ta position tidigt och behålla den i flera månader eller år medan priserna kontinuerligt fortsätter åt samma håll. Exempel på starka trendmiljöer:

• Långa björnmarknader eller bullmarknader: T.ex. 1970-talets råvaru- och räntetrender, 1980-talets fallande räntor, 1990-talets USD-styrka, 2000–2003 björnmarknaden, 2003–2007 råvaru-boomen, 2008 björnmarknaden, 2014 oljeprisfallet, 2019–2020 räntenedgången, 2021–2022 ränteuppgången, etc. Alla dessa gav multi-månadstrender där trendföljare skördade vinster.
• Höga och ihållande momentum i makrovariabler: T.ex. en envist trendande inflation som påverkar flera tillgångar. 2021–2022 såg vi detta: inflation upp -> räntor upp (obligationer ner), energi upp kraftigt, USD upp – flera tydliga trender parallellt, vilket gav trendfonder ett av sina bästa år.
• Krisfaser med utdragen panik eller eufori: Trendföljarna presterar om paniken består mer än några veckor. Dotcom-kraschen var en utdragen kapitulation över 2+ år – idealiskt för trendstrategier som kunde ligga kort aktieindex länge och tjäna på det. Samma under finanskrisen, där trenden i sjunkande räntor, fallande börser, stark dollar, etc. varade över 2007–2009. Även under pandemin 2020 fanns initialt snabb rörelse, men framförallt en stor trend efteråt (tech-aktier upp hela 2020, räntor ner osv) som gick att utnyttja.
• Tydlig trending/regimdriven marknad: Vissa marknader som råvaror trendar ofta pga utbuds/efterfråge-chocker (olja, metaller). Valutor kan trenda under divergenta räntepolitiker. Trendföljning fungerar bäst när marknaden “bryter ut” ur tidigare mönster och går in i en ny regim, antingen uppåt eller nedåt, och inte tittar tillbaka.

När fungerar trendföljning sämst?

Strategin fungerar sämre i motsatta lägen – när tydliga trender saknas eller bryts ned. Typiska svaga miljöer:

• Sidledes, volatil marknad: Om marknaden hoppar upp och ner utan riktning. T.ex. en aktiemarknad som pendlar ±5-10% runt en nivå i månader – trendmodellen kommer generera falska köp- och säljsignaler och tugga kurtage och småförluster.
• Snabba vändningar (s.k. “V-formade” återhämtningar): En dramatisk nedgång följd av en lika snabb uppstuds (eller vice versa) är gift för trendföljare. De går kort på nedvägen men hinner inte vända till lång snabbt nog på uppvägen, vilket gör att de kan förlora på båda sidor av rörelsen. Exempel: finansmarknadernas supersnabba comeback efter mars 2020: trendfonder hann ta kortpositioner under fallet men många vände inte kappan snabbt nog i april, då marknaden sköt i höjden på stimulanser – resultatet blev att en del trendmodeller gav tillbaka vinsterna från fallet. Skarpa U- eller V-formationer är alltså svåra. Man vill hellre se L- eller U-formade längre bottnar/toppar för att hinna anpassa sig.
• Interventionsdrivna marknader: Om t.ex. centralbanker plötsligt går in och stoppar en trend (valutaintervention, “plunge protection team” på börsen, o.s.v.), kan trenden abrupt ta slut. Trendföljare saknar fundamental insikt om varför en prisrörelse sker, så om exogena faktorer gör att priset börjar bete sig annorlunda finns risk att modellen blir överraskad.
• Extrem låg volatilitet: Perioder av extrem lugn (t.ex. 2017 på börserna, med minimal volatilitet) ger få signaler och oftast små resultat. Strategin frodas mer när det finns rörelse. Om marknader ligger i dvala (kanske p.g.a. kvantitativa lättnader som dämpar volatiliteten) så blir trendföljningens avkastning också låg, även om den inte nödvändigtvis förlorar mycket.
• Kontra-trendiga policyer: Ibland vidtar aktörer (centralbanker, regeringar) åtgärder just för att motverka marknadstrender – t.ex. valutor som artificiellt peggas eller kurser som stödköps. Sådant kan försvåra för trendföljare eftersom priset inte får röra sig fritt enligt utbud/efterfrågan.

Trots dessa utmaningar har trendföljning som stil överlevt många olika marknadscykler. Framgångsrika förvaltare lär sig också hantera nackdelarna: man kan begränsa förluster i sidledes marknader genom att justera parametrar (t.ex. inte överhandla i lågrörliga perioder), man kan införa volatilitetstak för att hantera chocker, och viktigast av allt – diversifiering. Genom att alltid handla en portfölj av många trender ökar sannolikheten att minst några marknader trendar även om andra är stökiga. Till exempel, en CTA under 2018 kanske förlorade pengar på trendstrategin i aktier (som vände snabbt), men samtidigt tjänade den på trenden i råvaror eller valutor, vilket jämnade ut. Diversifiering över tidshorisonter är också vanligt: kombinationen av kort-, medel- och långsiktiga trendmodeller kan göra att åtminstone en del av strategin fångar upp en rörelse även om en annan del blir bullerad.

Slutsats

Så, fungerar trendföljning? – baserat på den omfattande evidensen är svaret ja, överväldigande. Trendföljande strategier har historiskt genererat positiva och konkurrenskraftiga avkastningar över ett brett spektrum av marknader, med särskilt starka resultat under perioder av stora marknadstrender. Akademiska studier visar att tidserie-momentum är en pålitlig effekt, inte en tillfällighet. Professionella förvaltare har utnyttjat detta i decennier och levererat “alpha” som förbättrat investerares portföljer genom diversifiering och krisskydd.

Dock är det viktigt att ha rätt förväntningar: trendföljning är ingen garanterad vinstmaskin i varje marknadsmiljö. Strategin kan uppleva långa platta perioder och kortsiktiga bakslag, särskilt i frånvaron av tydliga trender eller vid plötsliga reversaler. Dess styrka ligger i det stora hela – över flera marknader och år – snarare än i precisionen i varje enskild trade. För den som förstår dess egenskaper kan trendföljning vara ett värdefullt verktyg. Det fungerar bäst som en del av en bredare portfölj, där dess unika avkastningsprofil (ofta positiv när annat går dåligt) ökar helhetens stabilitet.

I tillgångsslag med rik data – aktieindex, råvaror, valutor – finns stark grund att tro att trender även framgent kan uppstå på grund av mänskligt beteende, ekonomi och politik. Så länge marknader rör sig i trender och investerare tenderar att över- eller underreagera, kommer trendföljning sannolikt att fortsätta fungera. Som alltid bör man vara medveten om riskerna och kanske kombinera olika strategier. Men historien hittills ger trendföljning upprättelse: “the trend has been your friend” – och en vän i portföljen genom både sol och storm.

Källor: De insikter och siffror som presenteras här är hämtade från en rad studier och branschrapporter, bl.a. Moskowitz et al. (2012), Hurst et al. (2017), Gurrib (2016) och empiriska sammanställningar av CTA-indexens resultat, m.fl. Se referenser för detaljerad information.