Cup and Handle (Kopp med öra) – fungerar det verkligen? Statistik och fakta (teknisk analys)

Last Updated on 14 July, 2025 by Håkan Samuelsson

Inom teknisk analys är “cup and handle”, på svenska ofta kallat kopp med öra, ett välkänt kursmönster som sägs signalera fortsatta uppgångar. Men fungerar det verkligen i praktiken? Historiska data och studier ger en blandad men övervägande positiv bild. Majoriteten av kopp med öra-formationer har faktiskt följts av kursuppgångar – i många fall betydande sådana – men det är ingen garanti för snabb rikedom. Cirka två tredjedelar eller mer av formationerna lyckas ge vinst enligt flera källor, vilket tyder på att mönstret har en statistisk edge. Samtidigt misslyckas en ansenlig andel och nästan hälften upplever rejäla rekyler även efter ett initialt utbrott. I den här artikeln går vi igenom vad kopp med öra-mönstret är, varför det anses fungera, och framförallt vad statistik, backtester och forskning säger om dess träffsäkerhet. Svaret på frågan i titeln är därför: ja, mönstret kan ofta fungera och ge kursuppgångar, men inte alltid – framgången beror på marknadsmiljö, formationens kvalitet och hur den tillämpas.

Vad är en kopp med öra-formation?

Kopp med öra (engelska: cup and handle) är ett prisgrafsmönster som kännetecknas av en rundad botten (koppen) följt av en kortare, grund nedåtriktad rekyl (örat/handtaget) innan kursen bryter uppåt. Mönstret uppträder oftast efter en tidigare upptrend och ses som en bullish fortsättningsformation – det vill säga att trenden förväntas fortsätta uppåt efter att formationen fullbordats.

Visuellt ser det ut som en tekopp med öra: priset faller först och bildar en bred, U-formad botten (koppen) och återhämtar sig sedan upp mot tidigare toppnivåer. Därefter sker en mindre nedåtrörelse eller sidledes konsolidering nära toppnivån – detta är örat (handtaget) – innan ett utbrott uppåt sker. När kursen bryter över motståndsnivån vid koppens “rim” (där uppgången startade falla tidigare) signaleras köpläge enligt mönstret.

William O’Neil, en framstående investerare och grundare av Investor’s Business Daily, populariserade kopp med öra-mönstret i sin bok “How to Make Money in Stocks” (1988). O’Neil hade studerat historiska toppresterande aktier och noterade att många av de största kursvinnarna först formerade just en cup-and-handle-bas innan de sköt i höjden. Därför började mönstret betraktas som en pålitlig signal i särskilt tillväxtaktier. O’Neil specificerade även riktlinjer: till exempel att koppen ska vara relativt grund och rundad (undvika skarpa V-former), att handtaget helst inte faller mer än ~10–15% från koppens topp och att det bör ske under lätt avtagande volym, följt av en volymökning vid utbrottet. Dessa kriterier hjälper skilja en “perfekt” kopp med öra från mindre tillförlitliga formationer.

Varför anses mönstret ge en köpsignal?

Det underliggande psykologiska narrativet bakom kopp med öra förklarar varför det ses som en köpindikator:

• Ackumulation och konsolidering: Den rundade koppen representerar en period där en tidigare uppgång tar en paus. Tidiga investerare tar hem vinster, vilket pressar ner kursen gradvis. Allteftersom priset sjunker avtar säljtrycket – volymen tenderar ofta minska i botten av koppen. När priset hittat stöd i botten börjar det klättra upp igen. Detta antyder att köpare sakta återtar kontrollen och ackumulerar aktien under konsolideringsfasen.

• Motstånd vid tidigare topp: När kursen åter närmar sig nivån för den gamla toppen (koppranden) möter den ofta säljare som köpt vid den nivån tidigare och vill gå jämnt upp. Detta skapar motstånd och en mindre rekyl – örat – där kursen drar sig tillbaka något. Denna del symboliserar marknadens sista “andhämtning” eller tvekan innan ett större trendrörelse. Handtaget visar att trots viss vinsthemtagning så håller sig kursen relativt nära toppen (ofta inom övre halvan av koppens intervall), vilket tyder på att säljtrycket börjar uttömmas.

• Utbrott och trendfortsättning: När aktien sedan vänder upp igen och bryter över motståndet (förbi koppens topp) indikerar det att köparna fullständigt tagit över och att tidigare motståndsnivå nu övervinns. Ofta sker detta tillsammans med en markant volymökning, vilket bekräftar styrkan i utbrottet. Tekniskt tolkas detta som att den föregående upptrenden nu återupptas – mönstret fungerar alltså som en bekräftelse på en fortsatt bull trend. Investerare ser det som en signal att gå in “lång” (köpa) för att rida nästa våg uppåt.

Sammanfattningsvis betraktas kopp med öra som en köpsignal eftersom det kombinerar en period av hälsosam korrigering och basbyggande med ett tydligt motståndsbrott, vilket typiskt markerar övergången från konsolidering till ny uppgång. Men hur väl fungerar detta i verkligheten? Låt oss titta på statistik.

Statistik: Hur ofta lyckas kopp med öra?

För att bedöma om kopp med öra verkligen fungerar måste vi granska historisk statistik och utfall. Flera analytiker har genom åren undersökt hundratals fall av detta mönster för att utvärdera dess träffsäkerhet och genomsnittliga resultat.

En av de mest omfattande studierna kommer från tekniske analytikern Thomas Bulkowski, som manuellt har kartlagt tusentals kursformationer över decennier. Bulkowski har rapporterat följande nyckeltal för cup with handle-formationer baserat på ett stort urval historiska aktiedata (främst USA-börsen):

• Mycket hög “vinstfrekvens”: Endast omkring 5% av kopp med öra-formationerna misslyckades helt (dvs resulterade i att kursen bröt ned istället för upp). Med andra ord fortsatte 95% av fallen uppåt åtminstone till en viss vinst efter utbrottet. Detta gällde under gynnsamma marknadsförhållanden (t.ex. i tjurmarknader). Det är en anmärkningsvärt hög andel som ofta citeras av förespråkare av mönstret. (Notera att “misslyckande” här definieras som att priset efter utbrott sjönk tillbaka under utbrottsnivån – break-even failure rate 5%).

• Genomsnittlig uppgång: I Bulkowskis data steg priset i genomsnitt ca +35–50% från utbrottet. I en uppdaterad analys fann han t.o.m. en snittuppgång på ~54% för perfekta formationer under bull-marknader. Det innebär att om mönstret identifieras korrekt och marknaden är gynnsam, kan en aktie i genomsnitt gå upp över 50% från brottnivån innan en större topp inträffar. (Medianutfallet är ofta lägre – de stora vinnarna drar upp snittet – och Bulkowski noterade att den mest typiska uppgången låg i intervallet 10–20% innan en vändning. Många formationer gav alltså “lagom” vinster runt 15%, medan färre gav jättelyft.)

• Träff på prismål: Tekniska analytiker brukar sätta ett prismål genom att mäta koppens höjd och projicera uppåt från utbrottspunkten. Bulkowskis statistik visade att runt 50–60% av formationerna faktiskt nådde sitt beräknade prismål. I hans tidiga studie (500 aktier, 1991–1996) var siffran cirka 49%, och i en senare uppdatering ~61%. Detta antyder att ungefär hälften av gångerna orkar kursen hela den förväntade sträckan, medan övriga antingen vänder tidigare eller tappar fart innan fullföljt mål. Med andra ord: mönstret ger ofta en uppgång, men prismålet uppnås inte alltid – ibland bör man nöja sig med mindre vinster eller justera förhållningssätt.

• Återtest/pullback-frekvens: En aspekt att känna till är att en stor andel utbrott gör en “throwback” – dvs kursen vänder ner och testar utbrottsnivån igen efter att initialt ha brutit ut. Bulkowski fann att cirka 60–65% av fallen gjorde en sådan tillbakagång mot brottpunkten (tillfälligt). Detta innebär att den som köper vid utbrott ofta får utstå en rekyl tillbaka innan kursen eventuellt fortsätter uppåt. Det kan skaka ut otåliga traders men är i många fall en normal del av formationsbeteendet.

• Övergripande ranking: I Bulkowskis jämförelse av olika chart-mönster rankade kopp med öra bland toppskiktet i termer av resultat. Under bull-marknader hamnade den på 3:e plats av 39 studerade formationstyper sett till efterföljande kursprestation. Detta indikerar att det historiskt är ett av de bättre mönstren när marknadstrenden är positiv. (Dock noterade Bulkowski att mönstret inte presterade lika bra i vissa kortsiktiga mått – t.ex. kom det på 11:e plats i en rankning baserat på 2-månaders uppgång, precis utanför topp 10. Det är ändå bland de bättre, men inte absolut bäst i alla kategorier.)

Sammanfattningsvis pekar statistiken på att majoriteten av kopp med öra-formationer faktiskt leder till kursuppgångar, ofta tvåsiffriga procentuella vinster. Sannolikheten för åtminstone en kortsiktig vinst är hög (kring 65–70% eller mer enligt olika källor). I gynnsamma miljöer med en perfekt formation kan oddsen vara ännu högre – upp mot 90–95% av fallen gav någon vinst innan en stop loss skulle triggas. Detta förklarar varför mönstret blivit populärt bland traders. Men samtidigt är det tydligt att inte alla utbrott håller i sig. Ungefär var fjärde till var tredje kopp med öra misslyckas eller ger väldigt blygsam uppgång innan den vänder ned. Nästan hälften kan uppleva betydande rekyler (över 10–15% ned) inom ett par månader efter utbrottet, enligt Bulkowskis uppföljning. Det innebär att riskhantering och vaksamhet är avgörande, även om oddsen är på ens sida.

Backtester och studier – fungerar det i praktiken?

Utöver manuell statistiksammanställning har vissa försök gjorts att backtesta kopp med öra-strategin algoritmiskt. Ett backtest innebär att man utformar regler för köp och sälj baserat på mönstret och sedan simulerar dessa på historisk data för att se resultatet. Det är dock viktigt att notera att just detta mönster är svårt att programmera – det kräver att en datoridentifiering av formationen klarar av att känna igen U-formade koppar och korrekta handtag, vilket innebär många variabler (djup, längd, symmetri, trend, volymvillkor m.m.). Därför är rena kvantitativa studier begränsade. Här är vad några studier och tester funnit:

• Bulkowskis egen studie (1991–1996): I sin bok Encyclopedia of Chart Patterns rapporterade Bulkowski om 391 identifierade cup with handle formationer under 5 år på S&P 500-aktier. Av dessa klassificerades ~302 som fortsättningsformationer (trenden fortsatte upp) och 89 som vändningsformationer (sällsynta fall där mönstret dök upp efter en nedtrend och signalerade uppgång). Omkring 26% gav falska signaler (priset föll under stödet istället för upp) – vilket han ansåg vara något högre felprocent än önskvärt. Hälften nådde sitt prismål och genomsnittsvinsten för de lyckade var ~38%. Bulkowski kommenterade att detta var aningen lägre än idealet (han ville se >40% snittuppgång). Han påpekade också att om man inväntade bekräftelsen (utbrott över handtagets trendlinje) istället för att försöka gissa i förväg, så sjönk fail-raten till cirka 10%. Det visar att en triggersignal (t.ex. stängning över koppens topp) väsentligt förbättrar oddsen jämfört med att förköpa sig innan utbrottet är verklighet.

• S&P 500 backtest 2016–2018: En kvantitativ analytiker vid namn Ali Akhtari genomförde ett programmerat backtest av cup-and-handle på stora amerikanska aktier för perioden 2016–2018. Resultatet han rapporterade var att en strategi som köpte vid kopp-och-öra-utbrott och hade rimliga exits gav ca +9,7% årlig avkastning under de åren, med en Sharpekvot runt 1,27 och en maximal nedgång på endast ~4,9%. Strategin underpresterade något jämfört med S&P 500-indexets totalavkastning samma period, men uppvisade lägre risk och stabilare utveckling. Detta tyder på att mönstret kunde generera positiva resultat i linje med marknaden, men kanske inte överträffade en enkel indexinvestering under just den tiden. Testet visar ändå på realistisk lönsamhet (nästan +10% per år är respektabelt) och att risk-justerade mått var goda. Givetvis är två år en kort period och resultatet kan skilja i andra marknadsfaser, men det stödjer att mönstret inte är rent skräp – det fanns en edge, om än inte spektakulär.

• CANSLIM och O’Neils resultat: William O’Neils berömda CANSLIM-strategi (där cup with handle är ett centralt inslag för tajming) har historiskt presterat bättre än marknaden över lång tid, åtminstone under decennierna kring 1980–2000 enligt vissa backtests. O’Neil själv visade upp många exempel på aktier som steg flera hundra procent efter att ha brutit ut från cup-and-handle-baser. I modern tid har dock en del noterat att ren CANSLIM haft perioder av underprestation (t.ex. på 2010-talet) – marknaden förändras och konkurrensen ökar. Man kan dock inte isolera kopp med öra från CANSLIM, då strategin innefattar även fundamentala faktorer (vinsttillväxt, bransch, etc.). Det innebär att mönstrets framgång i O’Neils kontext delvis beror på att det appliceras på starka tillväxtbolag med rätt förutsättningar. Som O’Neil själv betonade: det är kombinationen av ett bra företag och en teknisk köpsignal som ger de riktigt stora vinnarna.

• Akademisk syn: Den akademiska forskningen på tekniska formationer har ofta varit skeptisk. Flera studier (framförallt äldre, som från 1990- och tidigt 2000-tal) fann att många chart-mönster inte gav signifikant förutsebar överavkastning när man justerar för risk. Dock fokuserade de mest på enklare mönster som trendlinjer, glidande medelvärden, “head-and-shoulders” osv. Kopp med öra har inte varit i särskilt fokus i akademiska tidskrifter, möjligen för att definitionen är komplex. En del nyare försök att med maskininlärning känna igen liknande formationer (t.ex. via SVM eller neurala nätverk) indikerar att vissa mönster som cup-and-handle kan ha en statistisk edge över slumpen, men att det krävs stora dataset och att effekten inte är enorm. I praktiken tyder dock både trader-erfarenhet och de kvantitativa tester som gjorts på att kopp med öra har viss prediktiv kraft, om än att överskottavkastningen kan ätas upp av transaktionskostnader och andra praktiska hinder om man försöker utnyttja det mekaniskt.

Sammanfattat visar studierna att kopp med öra fungerar hyfsat i praktiken, men att resultatet beror på hur man handlar det. Att bara känna igen mönstret räcker inte – hur och när man kliver in, var man lägger stop-loss och om marknaden i stort medverkar, påverkar utfallet mycket. Strategin är lönsam i meningen att den kan generera positiva trades oftare än negativa, men den är ingen garanterad “slå-index”-maskin varje år.

När fungerar kopp med öra bäst?

En viktig insikt är att kopp med öra inte alltid ger samma resultat – konteksten och kvaliteten på formationen spelar stor roll för sannolikheten att den ska fungera. Här är några faktorer och riktlinjer som erfarna analytiker funnit ökar träffsäkerheten:

• Allmän marknadstrend: Mönstret fungerar klart bäst i bull-marknader eller uppåtgående trender. Om den övergripande marknaden (t.ex. index som OMXS30 eller S&P 500) är i stigande fas, ökar chansen att enskilda aktiers utbrott lyckas. Bulkowski noterade att många mönster – inklusive kopp med öra – hade högre vinstfrekvens under tjurmarknader. Omvänt, att försöka handla kopp-med-öra i en björnmarknad kan vara riskfyllt; även om formationen uppstår kanske det större säljtrycket i marknaden gör att utbrott lättare fallerar. Trendfilter kan därför användas – t.ex. att endast agera på mönstret om aktien ligger över ett stigande 200-dagars medelvärde och marknaden i stort också trendar uppåt.

• Tidsram och storlek: Statistik visar att formationer på högre tidshorisonter (daglig eller veckograf) tenderar att vara mer pålitliga än de på intradag- eller väldigt korta grafer. En kopp som bildas över flera veckor eller månader signalerar en rejäl konsolidering och ackumulation, vilket ger större tyngd åt utbrottet. Snabba mini-“cups” över några timmar eller dagar kan inträffa, men de är mer benägna att vara brus. Empiriskt nämns att dagliga/veckovisa cup-and-handle har ~65–70%+ träffsäkerhet, medan mönstret på 15-minutersgrafer kan vara betydligt lägre eftersom slumpmässiga svängningar lätt ser ut som små koppar. Det är också viktigt att koppens längd och djup är rimliga: en kopp som varar minst flera veckor upp till kanske 6–12 månader brukar nämnas som ideal. Är den för kort, hinner inte en ordentlig bas byggas. Är den extremt lång (flera år) kan det fungera men kräver tålamod. Extremfall finns där t.ex. ett index formade en 9-årig kopp och 4-årigt handtag (Dow Jones på 1930–40-talet!) innan en massiv uppgång – det visar att mönstret kan gälla i olika skala, men normalt sett pratar vi veckor till månader.

• Formationens proportioner: En “perfekt” kopp med öra har vissa proportioner som tyder på bättre utfall. Koppen bör helst inte vara för djup. O’Neil rekommenderade max 33–50% retracement av den föregående upptrenden. Om en aktie hade stigit från 100 till 150 och sedan backar, så ser man gärna att botten på koppen inte går lägre än runt 125–135 (dvs 15–20% ned från toppen, vilket är kanske en tredjedel till hälften av uppgången). Mycket djupare än så antyder svaghet (även om det fortfarande kan vara en kopp, bara att den blev mer V-formad och volatil). Handtaget ska också vara grunt – tumregeln är att handtaget ska hålla sig i den övre halvan av koppens spann, och ofta inte falla mer än ~10–15% från koppens toppnivå. Grunda, korta handtag är positivt: Bulkowski fann att aktier med kortare handtag än medianen (~22 dagar) presterade bättre efter utbrott än de med långa handtagsperioder. Ett djupt eller utdraget handtag kan tyda på tveksamhet och risk att trenden inte orkar. Helst ska handtaget inte heller under någon omständighet falla under koppens mittpunkt – då anser många att formationen komprometteras.

• Volymbilden: Volym är en kritisk bekräftelsefaktor. I en robust kopp med öra brukar volymen avta under koppens ned- och bottenfas, då säljtrycket ebbar ut och färre aktörer är villiga att sälja på de lägre kurserna. När priset börjar stiga uppför högra sidan av koppen kan volymen öka något, men ligger ofta under genomsnittet tills ett utbrott närmar sig. Under handtagsbildningen är volymen gärna låg, vilket signalerar att det inte finns panikartat säljande – det är mest en lugn konsolidering. Vid utbrottet vill man däremot se en tydlig volymökning, gärna markant över genomsnittet (t.ex. 50% eller mer högre volym än normalt den dagen/veckan). En volymspik ger legitimitet åt utbrottet och minskar risken för falskt utbrott. Empiriskt har man sett att utbrott med svag volym ofta tenderar att misslyckas eller fastna i sidled. För en småsparare kan det räcka att notera att “volymen bekräftar”: hög aktivitet på uppgången är ett gott tecken att fler stöder prisrörelsen.

• Erfarenhet och urval: Intressant nog ökar mönstrets framgång när erfarna traders använder den jämfört med nybörjare. Anledningen är att erfarna har ett tränat öga att urskilja kvalitativa formationer och hoppa över tveksamma. De följer också oftare sina regler – de väntar på breakout, de köper inte om volymen är låg, de sätter stop-loss ifall det vänder. Nya traders kan bli ivriga och se koppar lite överallt (även där de inte är “korrekta”), eller missa att volymen inte stödde rörelsen, osv. Så mönstrets rykte som högträffande gäller främst välidentifierade exempel i rätt miljö. Att vara selektiv – välja de mest tydliga och symmetriska cup-and-handle snarare än halvdana – förbättrar ens odds.

• Andra indikatorer: Vissa kombinerar kopp med öra med andra tekniska verktyg för bekräftelse. Exempelvis kan man titta om RSI eller momentumindikatorer visar styrka vid utbrottet, eller använda glidande medelvärden (pris över 50-dagars och 200-dagars med positiv lutning) som filter. Ett annat tips är att se till att större tidsramen bekräftar – t.ex. om man hittar en daglig kopp med öra, kolla att veckotrenden också ser konstruktiv ut. Sådana confluences minskar sannolikheten att man köper rakt in i en motvind.

Kort sagt: kopp med öra fungerar bäst när ”allt stämmer” – en aktie i en stark upptrend, som efter en måttlig rekyl formar en tight, välformad kopp och ett grunt handtag, med tydligt köpintresse vid utbrottet. Då är chansen störst att utbrottet leder till fortsatt rally. I mer slumpmässiga eller svaga kontexter fungerar det sämre.

Begränsningar och risker

Trots sin relativt höga träffsäkerhet är kopp med öra ingen helig graal. Det finns flera begränsningar och riskmoment att vara medveten om:

• Falska utbrott: Som med alla tekniska formationer kan marknaden lura oss. Ett falskt utbrott (false breakout) sker när priset bryter upp över motståndet och triggar köp, för att kort därefter vända ned under utbrottsnivån igen. Detta kan leda till snabba förluster om man inte är disciplinerad med stop-loss. Tyvärr händer detta inte sällan – i Bulkowskis observationer var ju ~5–10% direkta misslyckanden även under bra tider, och siffran kan vara högre i skakiga marknader. Ibland kan stora aktörer “måla upp” en kopp med öra för att locka in köpare, bara för att sälja av och driva kursen nedåt (även kallat bull trap). Därför: konfirmering och stops är viktiga. Vänta på ett tydligt avslut ovanför motstånd, och om priset sedan går under handtagets botten igen bör man kliva ur då mönstret inte längre är intakt.

• Lång formationstid: En begränsning är att koppar kan ta ganska lång tid att bildas – veckor, månader eller mer. Det innebär att kapital kan bli låst i en position som “inte går nånstans” en längre period om man går in för tidigt, eller att man som trader måste ha tålamod att vänta på signalen. En formation kan också bli ogiltig om den drar ut för länge; ibland blir gränsen mellan en kopp med öra och en allmän sidledes range lite suddig om det tar flera år. För kortsiktiga handlare kan det vara frustrerande och leda till att man tjuvstartar (vilket kan straffa sig).

• Djupa koppar eller inga handtag: Ibland uppfyller inte verkligheten skolbokens ideal. En alltför djup kopp kan, som nämnt, vara mindre pålitlig – men vissa aktier har volatil handel och kan ändå vända upp. Det gör tolkningen subjektiv: är det en giltig kopp med öra om fallet var 60% djupt? Vissa säger nej, andra kanske ändå kallar det en kopp. Inkonsistens i definitionen kan leda till olika utfall. Ibland uteblir även det tydliga handtaget; priset kanske bara pausar väldigt kort vid toppen och sedan rusar. Tekniskt var det då ingen “handtagsfas”, men idén (fortsatt trend) höll ändå. Sådana varianter är svåra att handla perfekt. Rigida regler kan missa bra case, och lösa regler kan fånga in falska case.

• Likviditet: Precis som många andra tekniska mönster fungerar kopp med öra bäst i likvida och större värdepapper. I väldigt illikvida småbolag kan mönster bli opålitliga – kursen går hackigt och volymindikationen kanske inte är meningsfull. Dessutom kan nyheter plötsligt driva kursen oberoende av tekniska mönster. En snygg kopp kan förstöras över en natt av en dålig rapport, till exempel. Därför ska man inte bortse från fundamentala nyheter eller kontext bara för att man ser en formation.

• Marknadsförändringar: Det finns indikationer på att tekniska mönster generellt blivit svårare att tjäna pengar på allt eftersom de blivit allmängods och marknaden mer algoritmstyrd. Bulkowski noterade i uppdateringar att chartpatterns tenderade att misslyckas oftare på senare årtionden än de gjorde för 20–30 år sedan. Det kan bero på att fler tradar på dem, vilket antingen utjämnar fördelen eller gör att motparter (t.ex. kvantfonder) exploaterar mönstren genom att contrarian-handla dem (kanske köpa in innan utbrott och sälja till breakout-köparna, etc.). Så statistik från förr är ingen garanti för framtida träffsäkerhet – edges kan minska med tiden. Än så länge verkar dock kopp med öra behålla en hyfsad edge, men det är något att ha i åtanke.

• Riskhantering behövs: Slutligen, inget mönster eliminerar behovet av stop-loss och riskkontroll. Även om oddsen är, säg, 70% till din fördel, kan du alltid hamna i de 30% som går fel. Därför bör man bestämma i förväg var mönstret invalideras (ofta under handtagets botten, eller kanske under koppens botten om man ger mer svängrum) och acceptera en mindre förlust om det sker. På så vis kan de 70% vinnare ge större vinster än vad de 30% förlorare tar ifrån en. Kopp med öra ger ofta en bra risk/reward-kvot – typiskt kan avståndet från köp till stop vara kanske 5–10%, medan uppsidan till mål är 2–3x det. Men den kvoten realiseras bara om man verkligen kliver av när man ska vid fel.

Slutsats: fungerar kopp med öra verkligen?

Så, fungerar kopp med öra-mönstret i verkligheten? Sammantaget pekar både statistik och praktisk erfarenhet på att ja, denna tekniska formation har en påtaglig positiv träffsäkerhet – betydligt oftare än en slump – särskilt i stigande marknader och när mönstret är välformat. Många traders världen över fortsätter använda kopp med öra som ett verktyg för att hitta köplägen med god sannolikhet. Historiska backtests och samlingar av exempel visar att merparten av utbrott faktiskt följs av uppgång, ibland dramatiska sådana.

Dock är det viktigt att nyansera bilden. Kopp med öra är ingen garanti för framgång i varje enskilt fall. Ungefär 20–35% av formationerna kan misslyckas eller ge besvikelser, och även de som lyckas kan bjuda på rejäla svängningar på vägen. Att en aktie formar en perfekt tekopp betyder inte att externa faktorer (som makronyheter, branschproblem, oväntade händelser) inte kan kasta omkull analysen. Därför bör mönstret användas som ett beslutsstöd bland flera. De bästa resultaten kommer när det kombineras med en förståelse för bolaget/marknaden, volymanalyser och en tydlig tradingplan.

För en bred publik av investerare kan man dra lärdomen att kopp med öra representerar en sund teknisk princip: en aktie som tagit en paus, konsoliderat, och sedan bryter upp ur den pausen har en god chans att fortsätta stiga – speciellt om vinster tas hem under pausen och nya köpare kliver in vid utbrottet. Statistik från tusentals fall bekräftar att detta mönster ofta fungerar just så. Men framgångsrik användning kräver tålamod (vänta ut formationen), disciplin (följ regler för köp och sälj) och urval (handla de bästa exemplen, inte varje gång du ser något som liknar en kopp).

Sammanfattningsvis: Ja, “cup and handle” fungerar relativt ofta och kan vara lönsam – men med förbehåll. Se det inte som en magisk formel, utan som ett verktyg bland flera. Använd det klokt, beakta statistiken (oddsen är i din favör men inget är hundra procent), och var alltid beredd på att skydda nedsidan. Då kan kopp med öra vara ett kraftfullt inslag i din tekniska analysarsenal, understött av både historiska fakta och praktiska resultat. Lycka till med handeln!